psykiskohalsa.webblogg.se

Jag heter Amanda och är 19 år. Jag bor i Uppland, ute på landet med min familj, ett gäng hästar, ännu fler katter och en hund. Om en månad, i januari, ska jag flytta till Skåne för att plugga. Ja, jag låter väl väldigt vanlig, så långt va? Anledningen till att jag flyttar så långt är för att min pojkvän flyttade ner till skåne för att plugga på universitet. Själv ska jag gå på en folkhögskola, en allmän kurs, för att läsa upp mina gymnasiebetyg då jag var sjukskriven hela 3:an på gymnasiet, och väldigt sjuk i ätstörningar under 2:an, vilket gjorde att jag inte kom iväg till skolan så ofta. Men vi tar det från början va?

När jag var 10 började jag dra av mig hår, mer eller mindre omedvetet. Varför jag började med detta går väl inte riktigt svara på, det finns ingen tydlig anledning. Men jag var väl inte världens gladaste barn. Jag vill inte påstå att jag blev mobbad under denna period, men jag blev retad. Jag var en viss tjejs hackkyckling, kan man väl säga. Hon var ett år äldre och hade ett gäng med tjejer bakom sig. Själv var jag rätt ensam, jag var vän med alla i min klass men jag hade inget kompisgäng som jag riktigt hörde till, utan jag drev runt bland alla gäng hela tiden och kände mig aldrig riktigt trygg i skolan, på rasterna och sådär. Jag gissar på att detta kan ha varit en anledning till att jag utvecklade Trichotillomani, som är en tvångshandling där man oftast drar av sig hår från huvudet, ögonfransarna och ögonbrynen, men det förekommer även att folk drar hår från resten av kroppen också. Jag drog av mig håret som var precis i mittbenan, och till slut hade jag en kal rand rakt över huvudet. Mer om exakt vad trichotillomani är kommer jag skriva i ett separat inlägg.

 

När min mamma upptäckte vad jag höll på med så fick jag en, hm, skulle inte vilja kalla det utskällning, mest en upprörd mamma som inte riktigt förstår vad som händer, ja, ni fattar nog. Skämdes oerhört mycket och slutade ett tag pga skammen. Klippte håret kort så syntes det inte så mycket när det började växa ut. Dock började jag då få tankar om att jag skulle gå ner i vikt, litegrann bara.  Dock hade jag ingen koll på kost och träning vid den här åldern, eller hur man gjorde för att gå ner i vikt, inte heller någon våg, så jag tror inte jag gick ner något nämnvärt. Tankarna fanns där, men efter ett tag började dem klinga av. Tror att jag var rätt okej ett tag där, kom in mer i ett kompisgäng och min plågoande slutade på skolan.

 

När jag var 13 började jag i en ny skola, och jag var ett så kallat emo. Jag blev vän med en nyinflyttad tjej som brukade hoppa över skollunchen, och då drog tankarna igång igen. Jag visste fortfarande ingenting om kalorier eller så, men nu hade jag lärt mig ett nytt knep för att minska på maten och jag började även kräkas. Denna gång gick jag nog ner litegrann. På den här skolan blev jag mobbad, det var en mycket större skola, med klasser från förskoleklass-9:an, till skillnad från den förra som var förskoleklass-6:an, och alla där var mycket "tuffare" än de på den lilla landsbygdsskolan jag gått på innan. Jag blev utsatt för både psykisk och fysisk misshandel och började med att självskada. 

 

Sommaren efter att jag fyllt 14 bröt jag och min vän kontakten pga en händelse jag inte kommer nämna, av respekt för henne, och då fick jag även min första pojkvän. Han var verkligen toppen och jag mådde mycket bättre, dock hade jag fortfarande tankar om att gå ner i vikt och gav mig själv godisförbud samt blev vegetarian. Då var jag ju inte medveten om att det var ett val som en nalkande ätstörning gjorde, men jag har nu, flera år efteråt, insett det. 

 

Strax efter att jag fyllde 15 gjorde jag och killen slut, och kort där efter började jag ha destruktivt och bekräftelsesökande sex, även det något som jag insett nu på senare tid. När jag fyllde 16 fick jag av en slump kontakt med två tjejer i min klass, efter att jag och min förra vän bröt kontakten och fram tills detta hade jag återigen bara ytliga vänner, och gick ofta och åt tillsammans med flera olika gäng efter som jag inte hade några vänner som var "mina" i skolan. Iallafall, dessa två tjejer och jag fick väldigt bra kontakt och jag tyckte verkligen om dom, och tonåringar som vi var ville vi ut och festa. Och festa, ja det gjorde vi. Fredag och lördag varje vecka, nästan det enda vi pratade om under veckorna var kommande helgs fester. Och vi hade kul, väldigt kul. Dock vet vi väl alla att man kan bli väldigt omdömeslös på fyllan, och detta resulterade ju i ännu mer destruktivt sex, och drickande, för den delen. Och andra grejer, som jag inte kommer nämna här, men ni kan ju kanske tänka er vad. 

 

 På vintern strax innan jag fyllde 18 träffade jag min nuvarande pojkvän, världens bästa kille. Och när man är i ett förhållande så brukar det ju bli så att man festar mindre och mindre, och så var även fallet för mig. Jag la även på mig lite i vikt, vilket är rätt vanligt i början av förhållanden, då man sitter hemma och myser massor, äter godis etc. En dag, en bit in i förhållandet, så ställde jag mig på vågen hemma hos pojkvännen och fick panik. Och det var nog då ätstörningen drog igång ordentligt. Jag började svälta, och efter en tids svält så började jag hetsäta. Jag svalt och hetsåt regelbundet, kompenserade genom kräkningar och överdriven träning. Jag hade alltså fått bulimi. Detta pågick ett bra tag tills en dag då min pojkvän kom på mig med att kräkas. Efter det försökte jag i perioder att bli bättre, med hjälp av min pojkvän, men jag föll alltid tillbaka. Tills jag vågade ta kontakt med kuratorn på min skola, som remitterade mig till ätstörningsenheten här i stan. En månad efter att jag fyllde 19 så påbörjade jag en KBT-gruppbehandling, vilket var toppen. Kommer skriva mer om den under kategorin "Behandling". Kommer även skriva om andra behandlingar där. Behandlingen hjälpte mig verkligen iallafall, och nu är jag 7 månader hetsätningsfri och ännu längre kompensationsfri. Jag har dock fortfarande en del ätstörningstankar kvar, men det är inget konstigt efter så kort tid som trots allt gått. Jag väljer oftast att inte agera efter dessa tankar, men ibland händer det att jag gör dåliga val. Numer handlar det iallafall oftast inte att jag vill gå ner i vikt, utan att jag är rädd för att släppa sjukdomen eftersom jag inte riktigt vet vem jag är utan den. Jobbar iallafall på att bygga upp mig själv, min identitet och mitt liv, utan sjukdomar, så så småning om kommer dessa tankar försvinna.

 

Och ja. Nu är vi framme i nutid. För tillfället går jag hos en psykolog på allmänpsyk, på grund av depression och socialfobi. Och det rullar väl på. Detta kommer ni ju få läsa om ifall ni väljer att följa min blogg! 

 

KRAM till den som orkade läsa allt detta, det här kan nog tävla om att vara världens längsta blogginlägg. Haha! Nu är det nog dags för mig att krypa till kojs. Tog flera timmar att skriva detta.